Vacker, men skör av Rikard Slapak
Vacker, men skörPosted by Thom Wed, March 05, 2008 12:51:19Vacker, men skör
De dödade lille Erik strax efter att han hade slutat skolan. De väntade på
honom, gömda, bakom den stora eken vid den näst intill överväxta stigen i
det lilla skogspartiet vid skolan.
Det var rättare sagt då de trodde att de dödade honom. Han hade sett
död ut. Mer död kunde man förmodligen inte se ut att vara utan att vara just
död.
Lille Erik hade gråtit, jösses som han hade gråtit.
Det var Anders som drämde till med stenen i bakhuvudet på den
sorglige lille ungen. Och Gud i himlen som han gastade. Så Anders hade
slagit igen, och pojken hade fallit till marken. Men han fortsatte vråla.
Tredje gången gillt, och det blev tyst.
Jens och Anders hade stått och tittat på varandra och i tigande
överenskommelse hade Anders ställt sig på knä, höjt och drämt i med stenen
ytterligare två gånger.
Nu satt de två tonåringarna på verandan till Jens hus, med varsin ölburk
i näven och ett tiotal tomma framför fötterna.
De sade inte ett ord till varandra.
Båda visste mycket väl vad de hade gjort. De hade tagit livet av lille
Erik, den lille missanpassade skitungen som ingen gillade, möjligtvis med
undantag av hans egna föräldrar.
Möjligtvis…
Hur någon skulle kunna hålla av honom övergick bådas förstånd.
Men nu var han död.
Verkligen död.
De var bedrövade men de ångrade sig inte, inte det minsta. Erik var
värd att ligga begravd i en sunkig mosse och aldrig någonsin bli funnen.
Anders knycklade ihop en ölburk med näven och lät den ligga
tillsammans med de andra framför fötterna. Hans ögon var rödsprängda, han
hade inte sovit på över ett dygn. Inte sedan han hade fått det där
telefonsamtalet igår kväll.
Han hade inte gråtit, inte ännu, men han visste att det bara var en
tidsfråga. Herregud, han hade ju älskat henne så! Hans lilla Sofia fanns inte
längre… Han skulle gråta, men inte när någon annan kunde se honom…
eller höra honom.
Ögonen. Lille Eriks stirrande ögon. Hur kunde det vara möjligt att han
inte hade varit död då? Anders hade varit tvungen att stänga dem, med ena
handen. I den andra hade han hållit stenen, blodig.
Men ögonen.
Bilden av dem stirrande rakt upp i himlen.
Som om han såg någon där, någon som kanske kom för att hämta
honom.
Fan heller! Anders sparkade till några av de tomma ölburkarna så att de
flög iväg flera meter över gräsmattan. Den lilla saten skulle inte till
himlen… Skulle han någonstans så var det rätt ner.
För första gången i hela sitt liv så önskade Anders att Helvetet verkligen
fanns. I så fall skulle lille Erik vara där nu, brinnande i all jävla evighet!
Sofia hade ryckts ifrån Anders, och jösses som han hade älskat henne.
Visst bråkade de en del som syskon gör, men hon hade varit hans enda. Det
värsta var inte att hon hade dödats…
…det värsta var att hon hade blivit våldtagen.
Jens räckte över en ölburk till honom.
Anders tog tigande emot ölburken och knäppte upp den. Öl hade aldrig
smakat såhär vidrigt. Men samtidigt heller aldrig såhär befriande.
Mobilen var avstängd. Han undrade om hans föräldrar försökte få tag i
honom. Kanske hade de glömt honom, alla tankarna hos Sofia… Tänk om
de visste vad han hade gjort, att han hade dödat en grabb. En grabb som var
mobbad i skolan och inte kunde knyta sina egna skosnören.
Men det var ingenting som Anders planerade att berätta för dem. Och
han hoppades att Jens aldrig heller skulle säga någonting. Anders stirrade
rätt fram, in i mörkret, in i skogen. Men det var inte det han såg. Lille Erik,
det var så han kallades, var vad han såg. Med sina små fula runda glasögon,
sitt rufsiga hår, sina korkade vattniga ögon. Ändå var det som var mest
iögonfallande hans extrema kobenthet – knäna skavde mot varandra men
fötterna var fortfarande en mil isär. Alltid så jävla karsk, vem han än pratade
med, förstaklassare såväl som niondeklassare eller lärare, och sprang sedan
klumpigt som en fet jävla padda och åkte inte sällan på en riktig jäkla smäll
av någon äldre kille. Att han aldrig lärde sig, den lille skiten!
Han kände att Jens tittade på honom.
Men han svarade inte blicken, fortsatte stirra rätt fram på ingenting. Det
fanns ingen mening med att svara blicken, det skulle bara uppstå en tom
tystnad.
Ett par fladdermöss ven förbi ovanför deras huvuden och utstötte sina
små ljusa pip. Den plötsliga rörelsen fick Anders att titta upp.
Fladdermöss!
Helvete vad han hatade dem…
Men inte på samma sätt som han hatat lille Erik den sekunden han
drämde till med stenen i den lille vispen. Och som den skiten hade tjutit när
han träffat. Aldrig någonsin hade någonting känts så underbart och
tillfredsställande. Inte ens då han förlorade sin oskuld till Jennifer för bara
ett par månader sedan.
Lille Erik hade våldtagit och sedan dödat hans syster. Lille Eriks skalle
som krasade hade varit som ljuv musik i hans öron.
Ofattbart, den lilla skiten hade tagit död på hans syster…
Det var inte officiellt. Det officiella var att inga misstänkta ännu fanns.
Men Anders visste, han visste mycket väl. Lille Erik var den jäveln som
tryckt in sin lilla –
Anders ville inte tänka klart tanken och skrek och kastade den halvfulla
ölburken framför sig in i ett äppelträd. Ölen pyste och sprutade ut över
gräsmattan. Men bilden fanns där ändå, han kunde inte hålla den borta. Han
kunde inte se annat än den jäveln som våldtog hans syster.
Sofia, hon var bara tio år! Tio ynka år!
Hur kunde någon ens komma på tanken…?
Lille Erik, han kunde. Och han hade gjort det. Den saten hade verkligen
gjort det.
Det som gjorde att Anders visste var orden.
Orden som lille Erik gastat till honom för bara någon vecka sedan på
någon eftermiddagsrast.
”Jag tar din syster istället, din lilla skit!”
Din lilla skit!
Lille Erik hade kallat Anders, ett huvud längre, tre år äldre och tjugo
kilo tyngre, för din lilla skit… och Anders hade exploderat och sprungit
efter. Hade han fått tag i Lille Erik så hade han slagit ner honom, och klått
upp honom tills någon lärare hade gått emellan.
Men Anders hade inte lyckats få tag i honom. Grabben hann precis
smita in på en av toaletterna och låsa dörren. Anders hade stått och sparkat
och bankat på dörren och skrikit han visste inte vad – förmodligen hade han
skrämt vettet ur flickorna och pojkarna i andra klass som just råkade gå
förbi då. Och Lille Eriks gälla skratt inifrån toaletten gjorde honom bara mer
ursinnig. Hade han kunnat så hade han slitit dörren ur sina gångjärn och
knäckt näsan på honom.
Dagen efter hade Anders lugnat ner sig.
Lille Erik sade idiotiska saker, men som man innerst inne visste inte
betydde någonting eftersom det var sådan lille Erik var. Alla visste att man
fick ta allt han sade med en ganska stor nypa salt. Men det han hade sagt då
hade Anders aldrig riktig glömt, det hade lagt sig i något förråd någonstans
långt bak i hans hjärna…
…och hoppat fram med ett glatt Tada! i samma sekund som hans faster
hade sagt de där orden över telefonen föregående kväll.
Anders tittade på burken som han hade slängt i trädet och som nu låg på
gräsmattan och skummade och pyste. Tittade på bubblorna som sipprade
fram i revan i aluminiumet. Och med ens omvandlades bilden till något
annat. Den bubblande saliven som rann ur lille Eriks mungipa…
Han låg på stigen, de hade vänt på honom så att hans krossade skalle låg
i en växande röd pöl. Med ögonen – de förbannade ögonen – stirrande rakt
upp. Och saliven, bubblande ur ena mungipan…
Redan då borde de ha förstått att han inte var död
De borde ha förstått.
Men ögonen. Stirrande, livlösa. De hade båda varit säkra på att han
verkligen var död. Det hade vem som helst varit.
Så Anders hade stängt dem, dragit handen över lille Eriks ansikte och
sedan hade det sett ut som om han bara sov. Riktigt, riktigt djupt. Sedan
hade de greppat tag i armarna och benen på lille Erik och bökat med honom
in i skogen.
Mot mossen.
Dit man inte fick gå.
De sade inte ett ord till varandra under tiden de slet sig blodiga genom
slyn och snåren. Anders hade hela tiden velat svära, framförallt de gånger
han snavat över någon tuva eller rot eller de gånger björnbärsbuskarna
sträckt ut någon av sina taggiga kvistar och skurit upp skinnet på hans armar
och ben. Men det hade han inte gjort. Varje rispa och varje stukad tå skulle
vara värt mödan då de skulle ha gjort sig av med lille Erik en gång för alla
och aldrig mer behöva se honom.
De hade inte sagt ett ord sedan de hade tryckt ner lille Erik i mossen. Då
han plötsligt hade öppnat ögonen. Och stirrat just på honom, Anders. Då
hade de skrikit.
Sedan inte ett ord till varandra.
Och nu satt de där på verandan och hoppades båda att den andre inte
skulle få för sig att säga någonting.
Det började bli sent och Anders visste att han skulle vara tvungen att gå
hem någon gång. Fanns det något han kunde säga till sina föräldrar? Fanns
det något de kunde säga till honom?
Han mindes de sista orden de sagt honom. De undrade om han ville
hålla hennes hand en sista gång. Om han ville se Sofie en sista gång.
Det ville han inte. Han hade redan sett henne för sista gången. Hon satt
på gungan under den stora almen och en av hennes vänner knuffade på. Han
hade varit på väg till affären för att köpa en cola och Sofia ropade efter
honom.
”Till affären”, hade han sagt, som vanligt irriterad på henne helt utan
anledning.
”Vad ska du göra där?”
”Vad tror du?” hade Anders sagt och fortsatt gå.
”Köp tuggummi till oss.”
Anders hade vänt sig om igen. ”Har du pengar?”
”Inte på mig.”
”Glöm det då!”
Sofia hade skinit upp, inte brytt sig om hans bitterhet. ”Äsch, vi går dit
själva sedan”, hade hon sagt och vänt sig till sin vän, en ljus flicka med
flätor. ”Eller hur?”
Flickan hade nickat förtjust.
Anders hade gått vidare. Lämnat två änglar bakom sig.
Varav den ena han aldrig skulle få se igen.
Det var så han ville minnas henne.
Som en ängel.
Inte som en kall hand under ett lakan…
Jag tar din syster istället, din lilla skit…
Tårarna var på väg. Så han reste sig igen och utan att titta på Jens sade
han: ”Jag går hem.”
Och så gick han.
Jens nickade bara och satt kvar på verandan. Hans mage ville vända sig
ut och in. Han var hela tiden tvungen att svälja för att inte behöva kräkas.
Han skämdes något oerhört över vad han hade gjort. Inte vad han hade gjort
med lille Erik. Utan det andra.
Lille Erik kunde ligga där han låg.
Men Sofia skulle ligga i sin egen säng och sova nu. Med sin lilla nalle i
famnen. Inte på ett bårhus.
Men hon var så söt…
Han hade inte kunnat rå för det. Han ville ha henne. Det hade han velat
sedan han första gången sett henne.
Anders hann inte ens sätta sig på cykeln innan tårarna kom. Först hade det
kommit en, strax följd av en annan. Sedan hade han inte orkat bry sig och
tårarna hade kommit strömmande.
Han visste att han inte skulle lyckas somna inatt. Skulle bara ligga där i
sängen och stirra upp i taket. Se bilderna. Hans syster på gungan med
ansiktet lysande som en sol. Lille Erik som skrattade inifrån toaletten.
Stenen som slog i bakhuvudet. Mossen, hur de sakta tryckte ner lille Erik i
den sanka marken. Ögonen som plötsligt öppnats och tittat på honom. Både
han och Jens hade tjutit till av förfäran.
”Tryck för fan!” hade Anders skrikit.
”Jag trycker!”
Och de hade tryckt ner lille Erik under det tjocka tröga vattnet. Utan att
han gjorde motstånd, utan att han stängde ögonen. Det mörka vattnet fick
ansiktet att snabbt försvinna. Men inte ögonen, som blå kristaller bakom
glasögonen fortsatte de stirra på dem. De var oförstående och på ett otäckt
sätt likgiltiga. Som om de sade: okej, vi bryr oss inte, vi kan lika gärna
ligga i en jävla mosse som att springa omkring i den här satans världen…
men… men vi förstår bara inte varför?
”För att du dödade Sofia, ditt jävla as!”
Anders vinglade till på cykeln, lyckades hålla balansen två sekunder
och stöp sedan. Han vräkte sig genast upp på benen, greppade cykeln, lyfte
den över huvudet och kastade den i diket. ”Åt helvete med dig!”
Han visste inte till vem han sade det, lille Erik, cykeln, sig själv?
Han hoppade i diket och sparkade på cykeln tills båda hjulen var så
skeva och vinda att de aldrig någonsin skulle kunna komma till nytta igen.
Sedan satte han sig jämte den, fullständigt slut, med baken i vatten och
armarna för ansiktet och skakade.
Jens låg i sängen och världen snurrade runt honom. Sänglampan lyste upp
taket som en bioduk.
Den första filmen visade två händer om en smal flickhals. Flickan var
naken, hennes sommarkänning låg söndersliten en bit längre bort. Han
kunde inte se förövarens ansikte. Men det behövde han inte. Han visste vem
det var…
Flickan stretade emot, men den som ströp henne var mycket starkare. Så
slutade hon plötsligt att kämpa, armarna föll sakta ner mot marken och Jens
såg tydligt på bioduken hur något i hennes vackra ögon slocknade. Han såg
det tydligt, lika tydligt som han hade sett det då det verkligen hände. Han
släppte taget om halsen, långsamt. Reste sig, långsamt. Sprang därifrån, så
snabbt han någonsin kunde.
Den andra filmen visade en liten pojke, en död pojke. Han bar små
runda fula glasögon. Han låg med ansiktet uppåt och fyra händer tryckte
mot hans bröst, pressade honom genom sank vegetation. Vatten, mörkt
vatten, mötte fingrarna, händerna fortsatte trycka. Vattnet täckte öronen och
plötsligt tittade den lille pojken. Kristallblå ögon i fullständig avsaknad av
rädsla. Händerna drogs ifrån bröstet med skrik av fasa. Sedan händerna mot
den lille pojkens bröst igen och pojken fortsatte ner i den mjuka marken.
Pojken stretade inte emot, men han tittade. Vattnet täckte pojkens ansikte
som snabbt grumlades, snart osynligt. Allt som syntes i sörjan var två isblå
ljus som från långt ner. Två händer fann en robust gren som trycktes ner i
mossen, fortsatte trycka den glasögonprydda pojken än djupare ner. De små
tennisskorna försvann sist.
The End.
Jens släckte lampan.
Men fortsatte stirra upp i taket.
En kall hand på bårhuset.
För bara några timmar sedan hade två otröstliga föräldrar hållit den.
Handen var vit, inte längre solbränd. Handen var liten, späd. Som den
ska vara hos en flicka som just skulle till att börja i fjärde klass. Föräldrarna
hade hållit och smekt den ömt, rädda för att göra flickan illa, rädda att
hennes hand skulle gå sönder i deras.
Handen låg utanför lakanet som täckte resten av kroppen.
Rummet var mörkt, några lysrör i andra sidan av rummet lyste svagt
upp de kalla och sterila väggarna. Allt var stilla. Tyst.
Ett lakan föll till golvet.
Hade någon varit där och stått med ryggen mot hade hon förmodligen
inte uppfattat det.
Två små vita fötter, med röda tånaglar, stod på det kalla golvet.
Anders hade tagit sig samman. Han drog sin demolerade cykel med sig
längs vägen. Han grät fortfarande. Hans armar värkte och han ångrade att
han hade slagit sin cykel sönder och samman.
Han stannade, var tvungen att hämta andan några sekunder. Skogen till
vänster om honom var mörk och tyst. Ett par kilometer rakt in där låg en
mosse.
Dit man inte fick gå.
Dit de hade gått ändå.
Anders rös och bestämde sig för att han trots allt inte behövde hämta
andan. Han fortsatte hemåt.
En kall mosse i skogen dit man inte fick gå.
Dimman låg tät. Kall och våt. Ett par rådjur hade kommit för nära och
skyndade därifrån.
För några timmar sedan hade den legat stilla och nästan bortglömd. Nu
rörde sig någonting där. I marken, i vattnet. Tog sig uppåt.
En hand bröt vattenytan. En kall hand, blöt och skrynklig.
En liten varelse kravlade upp. En varelse med tennisskor på fötterna,
med små runda fula glasögon något på sned över näsan. En liten pojke med
isblå ögon i mörkret.
Han rättade till glasögonen.
Och började sedan gå.
Anders möttes av sina föräldrar vid dörren. De blev förfärade när de såg
hans uppskrapade ansikte och att han var berusad.
”Jag älskade henne så mycket”, förklarade han och började gråta igen.
Hans föräldrar bröt ihop av hans ord, omfamnade honom och berättade hur
mycket de älskade honom.
De somnade alla tre i soffan, med armarna kring varandra.
Jens stirrade upp i taket. Han visste inte hur länge han hade legat där nu.
Flera timmar. Och han visste att han inte skulle lyckas somna än på
ytterligare flera timmar. Han tänkte för mycket. Men han visste att det inte
var någonting han kunde göra någonting åt. Tänkte gjorde man vare sig man
ville eller inte. Och han hade mycket att tänka på.
Han hade inte våldtagit henne. Hon hade stretat emot, men han hade sett
hennes blickar, hur hon alltid log när hon såg honom, hur hennes vackra
ögon sken upp och blev stora när de pratade med varandra. De var
förälskade i varandra, det visste han. Hon sade att hon inte ville, men han
kunde se i hennes ögon att hon ljög. Han hade varit så upphetsad att han
slitit av henne klänningen, knapparna hade flugit. Och hon hade börjat
skrika och klösa efter honom, men inte för att försöka hindra honom att gå
längre, utan för att hon var lika upphetsad som honom.
Han visste att det var fel, att hon bara var tio år. Men de var inte mer än
människor och de hade förälskat sig i varandra, så när de låg där med
varandra i skogen kändes det inte fel. Fast han hade varit tvungen att hålla
för munnen på henne, eftersom hon skrek som en stucken gris. Ingen fick
höra dem. Även om han och Sofia skulle bedyra sin kärlek för varandra så
skulle ingen förstå, han skulle på ett eller annat sätt få betala att han
förälskat sig i henne. Så de var tvungna att vara tysta. Därför hade han hållit
för munnen på henne, så att ingen skulle få veta.
Sedan när de var klara hade han släppt handen för hennes mun.
”Var det skönt?” hade han frågat.
Hon svarade med att spotta honom i ansiktet. Hon grät.
Av lycka hade han trott.
Men nu förstod han. Först nu. Alldeles för sent.
Så då hade han varit tvungen att ta livet av henne.
Fel, det visste han. Men samtidigt det enda rätta. Hon skulle naturligtvis
berätta annars. Han skämdes något fruktansvärt, men han var ung, han
skulle ha tid att glömma.
Något skrapade mot fönstret.
Jävla kråkor, tänkte han.
Jens föräldrar var utomlands. De hade velat att han skulle bo hos sin
moster under veckan, men herre jösses, han var inget barn längre!
… han var inte ens oskuld längre…
Det hade varit lite kusligt de första nätterna. Det medgav han. Men bara
till sig själv, inte till någon annan. Kråkorna hade satt fart på hans fantasier,
och då inte den sorts fantasier som de silikonpumpade brudarna som hängde
på väggen gav upphov till. Men han hade hanterat det, lampan i trappan tänd
och dörren något på glänt hade jagat bort de värsta inbillningarna. Och
kråkorna skrämde han iväg tillräckligt länge för att lyckas somna genom att
bara knacka på rutan.
Så han drog täcket åt sidan och klev upp i bara kalsongerna.
Natten var mörk bakom fönstret. Han kunde inte se några kråkor på
blecket. Men där var ett ljud igen, något som krafsade på pannorna. Han
tryckte ansiktet närmare rutan.
Han kunde inte se något. Jävla kråkor.
Hade han vänt sig om hade han sett en skugga svepa förbi dörrgläntan.
Han hade också sett skuggan av två små fötter i springan under dörren, två
fötter som stannade där. Han hade sett att dörren sakta gled upp.
Jens knackade på rutan.
Inga kråkor flög skrämda iväg.
”Hej älskling”, sa en ljus hes röst bakom honom.
Han hoppade runt, hjärtat var nära att skutta ur bröstet. Någon stod i
dörröppningen, en liten mörk skepnad, med raka höfter och långt hår, en
liten flicka. Naken.
Han tyckte att han kände igen henne, men…
… men det var omöjligt.
Och rösten, han kände nästan igen den, men inte riktigt, inte det
skrovliga, harklande. Annars lät det som Sofia…
Såg ut som Sofia…
… men det var omöjligt.
”Jag har lite ont i halsen”, sa flickan. ”Jag är hes.” Flickan rörde på
armen och lampan i taket tändes. Och där stod hon, lilla Sofia, naken, vit
som ett spöke…
… som ett spöke.
Jens trodde han skulle spy.
I ena handen höll hon en blomma, en oleander.
Det är såhär det går, tänkte han. Tar man livet av människor så
drömmer man sådan här skit.
Det värsta var att det inte kändes som en dröm, han stod där på golvet
och kände hur golvplankorna kylde hans fötter, kände hur hans pick gömde
sig som en sköldpadda, hörde hur vinden fick ekarna att prassla. Och så
kände han något… han visste inte riktigt vad men en känsla som hade
smugit på honom
En känsla av…
”Varför har jag ont i halsen?” sade Sofia ”Håller jag på att bli förkyld?”
Hon tog sig för halsen, smekte den försiktigt. Två mörka lila, nästan svarta
fläckar, missprydde hennes hals. Hon höll fram blomman. ”Jag plockade
den här på vägen, tycker du den är fin?”
Känslan växte sig starkare.
Känslan av vad? Han visste inte, men den var nästan helt och hållet över
honom.
”Varför tittar du så konstigt på mig”, sade Sofia. ”Är jag inte vacker?”
Hon fick en trumpen min. ”Älskar du mig inte längre?”
Känslan av att någon stirrade på honom.
Jens vred sig om och skrek till. Två små runda fula glasögon tittade på
honom genom rutan. ”Vad händer?” sade Jens, mer till sig själv än någon
annan. Han kröp upp i sängen, tryckte ryggen mot väggen och blev sittande
där. Han kunde inte ta vägen någon annanstans. ”Vakna”, viskade han.
”Vakna.”
Det knackade på rutan.
Jens var säker på att det inte var kråkorna som jävlades med honom.
Det knackade igen. Jens satt kvar i sängen.
Så öppnades fönstret, svängde utåt.
Omöjligt, kan bara öppnas inifrån. Måste lossa på hakarna.
Men det var bra. Omöjligt, en dröm alltså.
Ändå verkade det inte lugnande det minsta.
”Gå härifrån”, sade Jens. ”Lämna mig ifred.”
”Vill du att jag ska gå”, sade Sofia och tog ett steg in i rummet. ”Men
jag vill vara med dig. Det är ju jag och du. Vi mot dem. Du älskar mig, är
det inte så?” Hon höll så hårt om blomman att vit tjock vätska pressades ur
stjälken och sipprade fram mellan hennes tunna fingrar.
Lille Erik klev in genom fönstret. Vatten droppade från hans kläder. Det
hade inte regnat på flera dagar. Hans annars toviga hår låg smetat över
skallen, glasögonen var immiga. Han tittade på Jens. ”Hej, oj vad ont i
huvudet jag har.” Han drog med handen längs bakhuvudet och tittade sedan
med fingrarna. De var blodiga. ”Men jag tror inte en Alvedon hjälper”, sade
han och log.
”Gå härifrån”, sade Jens. ”Båda två.”
”Så du tog hans syster istället, din lilla skit!” Lille Eriks leende hade
försvunnit.
Sofia gick mot honom. Nu log hon istället. ”Var det lika skönt för dig
som det var för mig?” sade hon.
Jens skakade på huvudet.
”Varför tog du hans syster istället, din lilla skit.” En pöl med vatten
hade bildats kring Lille Eriks fötter. ”Det var ju jag som skulle ta henne, det
var jag som sade det.”
”Visste du att jag var oskuld?” sade Sofia, hennes bleka leende var allt
annat än vackert. ”Jag visste knappt hur en snopp såg ut”, sade hon och
pekade på hans kalsonger, ”än mindre visste jag vad knulla var. Men du
visade mig, visade hur det skulle gå till. Du gjorde kvällen magisk, gjorde
mig så lycklig.” Hon slog ihop händerna och himlade med ögonen, sina
döda ögon. ”Du tog mig till himlen, hjärtat.”
”Gå härifrån”, sade Jens och lade märke till att han hade börjat gråta.
”Vi ska gå”, sade lille Erik, ”men vi tar dig med oss.”
Jens hade dragit knäna till sig och sänkt huvudet mellan knäna. ”Gå!”
fick han fram, knappt hörbart. Ingen svarade, inte ett ljud…
Vatten som droppade.
Hade han vaknat? Regnade det ute?
Han tittade upp.
Sofia och lille Erik hade krupit upp i sängen och stod på knäna på varsin
sida om honom, tittade på honom. Nu log Sofia inte längre. Hennes mun var
ett vitt streck. Lille Eriks glasögon var fortfarande immiga och vatten
droppade från hans ansikte och kläder ner på sängen.
Jens tittade på Sofia. Hennes ögon var svarta. Hon lutade sig fram och
viskade i hans öra. ”Du tog mig till himlen, så jag tar dig till helvetet.”
Lille Erik lutade sig också och viskade i Jens andra öra. ”Och jag tänker
se till att du aldrig kommer därifrån”
När Anders vaknade tidigt följande morgon låg han fortfarande i famnen på
sina föräldrar i soffan. Han lirkade sig ur deras grepp utan att väcka dem
men misslyckades. Hans mor gav honom ett trött leende och sa att hon
älskade honom. Anders klev ner på golvet och trampade nästan på en
blomma. Det var en oleander sa hans mamma och Anders plockade upp den.
Stjälken var mosad på ett ställe, som om någon kramat om den för hårt med
en hand. Annars var den väldigt vacker.
Hans pappa fyllde en vas med vatten och ställde den på köksbordet.
Anders ställde blomman ensam i vasen.
Som Sofia, tänkte han, vacker men skör.
- Comments(0)http://rikardslapak.deadtales.com/#post3
